Puh. Efter nästan 22 timmar i luften och med byten i både Nairobi och Uganda landade vi så i ett fuktigt och mulet Kigali. Det projekt vi ska besöka här är Garuka (komma hem) En organisation som startades av två kvinnor och som nu huserar ca 150 barn i åldrarna 8-20 år. De här barnen är delvis gatubarn men även barn som inte har fungerande familjesituationer. Föräldrar som är döda eller i fängelse och som ingen kan sörja för. Här får de ett nytt hem i en ny familj som tar emot dem samt gå i någon form av ”Livets skola” där de lär sig laga mat, snickra, sy, och andra färdigheter.
Jag har sovit av och till.
De hämtar oss på flygplatsen. Det är som att komma till en annan planet. Varmt, rostiga jeepar, kvinnor i långa vackra klänningar, män och kvinnor i gröna kläder och gummistövlar som håller rent i mitten av motorvägen, människor på väg med last på huvudet, på motorcyklar eller bussar, rörigt, folk överallt och överallt den röda jorden. Jag försöker vrida huvudet åt alla håll. Vill inte missa en sekund. Men det gör jag förstås.
Fotograf Håkan är pigg.
Vi checkar in på det enkla hotellet. Och åker direkt med minibussen till en av Garukas verksamheter. En föräldrargrupp som behöver support. De träffas en gång i månaden för att tillsammans med Lydia prata om hur det är att ha ett barn som behöver extra stöd vare sig man är biologisk förälder eller inte.
Här får vi kaffe och frukt hos Garuka
Vi möts av sång och dans. Får presentera oss och berätta vem vi är och vad vi gör. Någon översätter. Eva säger att vi imponeras över de afrikanska kvinnorna. Att de bär familjen och är dess ryggrad. Jag säger att jag har en åttaåring hemma och att jag sedan själv blev mamma blivit engagerad i all världens barn och är här för att berätta deras historia på min sida på internet. De tycker det är bra säger de.
Eva från Läkarmissionen
Och jag får ta del av Antinettes, 34, historia. Hon har två barn som har två barn på 18 och fem. Hon är änka och när hennes man dog för flera år sedan försvann hennes son till gatan. När jag frågar hur det måste ha känts säger hon.
”Jag led lika mycket som han gjorde”
Numera går sonen hos Garuka och kommer hem efter skolan där på dagarna. Honorine har HIV. Det stoppar hon upp med bromsmediciner. Men hon har forrfarande inte berättat det för alla. Det är en mycket stigmatiserad sjukdom. Så kramas vi och jag visar henne mina cancerärr för hon ska känna sig mindre ensam.
Foto: Håkan Flank
På plats finns även Garukas yngsta barn. En flicka på ett år som lider av någon form av diagnos. Hennes mamma är mycket fattig och när hon satt och tiggde pengar i Kigali blev hon fotograderad och filmad av de lokala nyheterna här. Då lämnade pappan hennes och resten av familjen och även om han nu är tillbaka skäms han över sin dotter som drar blickarna till sig. Familjen har fler barn och det kostar ca 1000 dollar att ta flickan till en specialist för att ta reda på vad hon lider av. Pengar som inte finns. Hon äter normalt för sin ålder men dras med en enorm övervikt. Så pass att hon är orörlig. Jag tror att övervikten är ett symtom på något, att det tillhör diagnosen men frågan är vad hon lider av. Nu vet man inte riktigt vad man ska göra då hon egentligen är alldeles för ung för att ingå i projektet men mamman klarar helt enkelt inte av att varken bära henne längre eller försörja vare sig henne eller resten av familjen.
Jag tänkte också att vi ska klargöra nu på en gång det här med att hänga ut eller kränka. Att ta bilder på barn, eller vuxnas på deras bekostnad. Jag har funderat mycket kring det innan jag åkte. Och dels kommit fram till att syftet är viktigt i dessa fall. Att visa hur det ser ut, att vara transparant med Läkarmissionens verksamhet så att givare och läsare (förhoppningsvis samma person) ska kunna se vad de gör med givarpengarna. Och för att få in mer pengar behöver man visa. Så att den här flickan kan få extra ekonomiskt stöd av er. Och dels har man alltid frågat och varit tydlig med vad bilderna ska användas till. Om man då får ett ja känner jag mig trygg i att ta bilden. I det här fallet kan flickan inte svara själv (mamma har) men vi hoppas på att det gynnar henne att få ta del av hennes historia.
Just nu sitter jag på mitt hotellrum. De andra två sover sedan länge. Klockan är lokal tid 20:39 och jag kan bara inte lägga mig ner och sova. Jag är äntligen här och det här som jag på avstånd tänkt så mycket på finns nu bokstavligt talat utanför min dörr. Men i morgon blir vi upphämtade 8:30. Utanför mitt öppna fönster hör jag hur de som jobbar i köket slamrar med disken. Och hur någon sjunger. Det hörs mycket tydligt upp till mig. Vackert och hemsk. Glädje och sorg. Liv och död. För alltid sammanflätade med varandra.
